tisdag 29 januari 2013

Bloggfråga v.5: Oidipus

Mitt första möte med Oidipus var faktiskt redan i 7:an eller 8:an. Vi hade tema antiken i skolan och fick läsa en sorts förenklad sammanfattning av Oidipus. Jag minns ganska tydligt min reaktion. Tydligast minns jag hur äcklad jag blev av tanken på att Oidipus faktiskt får barn med sin egen mamma.

Den näst tydligaste känslan är frustrationen. Det finns nästan ingenting jag avskyr så mycket i en
berättelse som när karaktärerna genom att försöka undvika sitt öde till slut går det till mötes iallafall. De förstör sina liv och allt slutar i tragedi och jag blir så otroligt irriterad över deras dumhet. Deras naiva hopp om att de kommit undan gör dem till ännu större offer och jag blir ännu mer irriterad.

Så skulle jag nu läsa dramat. Att jag stött på Oidipus förut gjorde läsningen lättare för mig och jag kunde helt koncentrera mig på mina egna reaktioner genom berättelsen. Jag läste frenetiskt fram till sista sidan, som om mitt eget höga tempo kunde öka deras hjärnkapacitet. Att de var så otroligt tröga med att förstå hur saker hängde ihop gjorde mig galen. Hur dum får man vara? Alla svar finns där och någonstans vet ju alla hur det ligger till. Och de bara fortsätter förneka det och det känns ibland som de låtsas vara dummare än vad de är, och det gör mig också arg. Oidipus vill väldigt gärna se sanningen i vitögat, men samtidigt vill han inte det. Han vet egentligen inte riktigt vad han vill och då blir han rent av desperat.

Och sedan ska alla vara så himla dramatiska och ta livet av sig och peta ut sina ögon och allt det där. Som att det inte är nog med elände som det är. Iokaste blir jag arg på för att hon återigen smiter undan. Hon tar livet av sig istället hellre än att leva med sina misstag. Ganska fegt gjort. Och Oidipus, varför ska han tvinga sig själv till ännu mer lidande? Gjort är gjort och han kan inte ändra det. Men han handlade trots allt ovetande. Enligt mig är det i grund och botten inte hans fel. Det är snarare hans föräldrar som bär skulden. Hade de inte varit så otroligt fega och försökt döda sin egen son hade saker och ting varit otroligt mycket bättre.

En annan sak som irriterar mig är att människor ständigt ska veta saker om framtiden. Det kan inte sluta bra, någonsin. Hur många berättelser finns det inte som slutar i tragedi på grund av förutsägelser och profetior. Människor borde inte få veta någonting alls, för fega och lata som vi är måste vi försöka komma undan på enklast möjliga sätt och sedan, pang, blir allting bara helt fel.

Jaha, det blev ett ganska långt inlägg, men jag blir så himla arg på den där historien. Jag blir irriterad bara jag tänker på den.


måndag 28 januari 2013

Jason eller Medea?

För mig är valet faktiskt relativt lätt. Jag står på Medeas sida i den här debatten. Visst förstår jag ungefär hur Jason tänker, men jag tycker inte hans anledningar var tillräckligt bra. Och enligt mig var det han gjorde riktigt lågt.

Visst, han tänkte på Medea och barnen, och jag kan förstå att ett sådant erbjudande inte är något man tackar nej till bara sådär. Men hallå där! Medea har ju faktiskt offrat allt för hans skull, trotsat och förolämpat sin familj och valt ett liv i exil, allt för hans skull, och sedan kommer han och säger att "Nu får du lämna landet för jag ska gifta mig med en bättre tjej och vi är rädda att du ska döda henne eftersom du är så arg, tänk på att det är för ditt bästa."
Dålig stil!

Jag kan dock tycka att Medea kanske går lite för långt i sin ilska. Jag förstår att hon är arg, men hon blir ju rent från vettet förbannad. Rent av lite galen. Men fortfarande Jason hade kunnat tänka mer på Medea. Visserligen påstår han att det var det han gjorde. Men han var allt hon hade kvar och han tog det ifrån henne. Hade han tänkt ett steg längre hade han kanske förstått det.