måndag 25 mars 2013

Tre trevliga ord...

Så, här kommer mina nya, påhittiga och otroligt originella ord:

1. Ballonghiss

2. Dragspelstrumpet

3. Fjärilsfåglar

Nu är bara frågan vilka föremål det handlar om. Eftersom jag är en väldigt lat person orkar jag inte lägga upp bilder för att få folk att förstå mig. Istället får det bli en liten gissningslek.

Jag är faktiskt säker på att de flesta ganska snart lyckas para ihop dessa ord med rätt föremål. Alla ledtrådar som behövs finns i orden. Lycka till!

måndag 11 mars 2013

Symboltankar

På bilden när den stora båten med immigranter kommer fram till den nya staden får man förutom själva staden också se en stor staty, föreställande två personer med olika utseende som skakar hand med varandra. Båda har de varsitt djur av olika sorter, de har också olika kläder. Deras olikheter symboliserar att de är från olika kulturer. Att de skakar hand med varandra symboliserar fred, vänskap, samarbete, jämlikhet.

Jag kopplar till viss del ihop statyn med frihetsgudinnan, inte bara för att symbolernas budskap likar varandra, utan också för den betydelse de har för människor. Förr i tiden, när massa människor emigrerade till USA, var frihetsgudinnan det första man såg då man kom fram till New York. Och frihetsgudinnan gav immigranterna hopp om framtiden. Jag tror att statyn i boken har ungefär samma inverkan på immigranterna. Statyn är en symbol för en bättre tillvaro, om frihet och hopp, en plats där alla är välkomna och alla är jämlikar trots olika kulturer och bakgrund.

De två gubbarna i statyn står också i varsin båt fylld med mat och annan packning. Detta visar på att båda kommer någon annanstans ifrån, och de kom ungefär samtidigt. Därmed kan ingen av de med rätta säga att "Denna plats tillhör mig, jag var här först". Deras handskakning är ett löfte om att de tillsammans ska leva i fred och dela med sig av de tillgångar som finns att hitta.

Jag tror alltså att statyns främsta funktion är att få immigranter att känna sig hoppfulla och välkomnade. Ett bra första intryck helt enkelt. Hur det blir sedan vet man ju aldrig.

torsdag 14 februari 2013

Bloggfråga vecka 7

Jag tänker skriva om dikten vi läste på lektionen i tisdags: "Ikaros fall" av Ebba Lindqvist.
Dikten fokuserar mycket på omgivningen, de som inte riktigt berördes av Ikaros tragiska fall. Det är med blandade känslor jag läser den här dikten. Dess lugna sansade ton gör också mig lugn, ett lugn som ändå uttrycker hopplöshet och vemod. Vad betyder vi egentligen för varandra? "Det var ingen som märkte Ikaros fall". Alla var upptagna på sitt håll och hade inte tid att se mot skyn. Och himlen var vacker och det fanns så mycket annat att se till i livet just då. Finns det aldrig tid att stanna upp och se något annat än sitt eget liv undrar jag. Kanske inte.

Men om de hade sett mot skyn och lagt märke till den fallande Ikaros. Vad hade de tänkt? Hade de tänkt? För trots allt var Ikaros ingen de kände till. "Oj vem var det som föll?" Skulle man undra, sedan, efter att ha fått veta skulle de skakat på huvudet och tänkt "Arma stackare" sedan hade de återgått till sitt. Så kanske gjorde det ingen skillnad att de inte såg.

Men sedan finns också hoppet i den här dikten och det är det som är så märkligt. Beskrivningar av ett skimrande hav och skepp som seglar mot en ny dag. Kanske ger just denna bilden mig extra mycket känslor. Jag får nämligen upp en särskild bild i huvudet. Från slutscenen i sista "Sagan om Ringen" då ett skepp seglar mot de omtalade stränderna i väst, eller med andra ord, döden. Det är för mig en fridfull scen, man seglar mot slutet, men också mot en ny början, ett nytt kapitel.

Ett slut innebär ju alltid sorg och vemod, men också hopp om vad som ska komma. Det är så med allt i livet. Och det lyfts fram mycket i den här dikten tycker jag. Och det blir väldigt vackert på något sätt. Även om ingen såg och ingen märkte. Även om det kanske känns lite sorgligt känns det ändå som att det på något sätt är så det ska vara. Och sedan en dag är det man själv som faller, men livet fortsätter runtomkring. Som det alltid har gjort.

tisdag 29 januari 2013

Bloggfråga v.5: Oidipus

Mitt första möte med Oidipus var faktiskt redan i 7:an eller 8:an. Vi hade tema antiken i skolan och fick läsa en sorts förenklad sammanfattning av Oidipus. Jag minns ganska tydligt min reaktion. Tydligast minns jag hur äcklad jag blev av tanken på att Oidipus faktiskt får barn med sin egen mamma.

Den näst tydligaste känslan är frustrationen. Det finns nästan ingenting jag avskyr så mycket i en
berättelse som när karaktärerna genom att försöka undvika sitt öde till slut går det till mötes iallafall. De förstör sina liv och allt slutar i tragedi och jag blir så otroligt irriterad över deras dumhet. Deras naiva hopp om att de kommit undan gör dem till ännu större offer och jag blir ännu mer irriterad.

Så skulle jag nu läsa dramat. Att jag stött på Oidipus förut gjorde läsningen lättare för mig och jag kunde helt koncentrera mig på mina egna reaktioner genom berättelsen. Jag läste frenetiskt fram till sista sidan, som om mitt eget höga tempo kunde öka deras hjärnkapacitet. Att de var så otroligt tröga med att förstå hur saker hängde ihop gjorde mig galen. Hur dum får man vara? Alla svar finns där och någonstans vet ju alla hur det ligger till. Och de bara fortsätter förneka det och det känns ibland som de låtsas vara dummare än vad de är, och det gör mig också arg. Oidipus vill väldigt gärna se sanningen i vitögat, men samtidigt vill han inte det. Han vet egentligen inte riktigt vad han vill och då blir han rent av desperat.

Och sedan ska alla vara så himla dramatiska och ta livet av sig och peta ut sina ögon och allt det där. Som att det inte är nog med elände som det är. Iokaste blir jag arg på för att hon återigen smiter undan. Hon tar livet av sig istället hellre än att leva med sina misstag. Ganska fegt gjort. Och Oidipus, varför ska han tvinga sig själv till ännu mer lidande? Gjort är gjort och han kan inte ändra det. Men han handlade trots allt ovetande. Enligt mig är det i grund och botten inte hans fel. Det är snarare hans föräldrar som bär skulden. Hade de inte varit så otroligt fega och försökt döda sin egen son hade saker och ting varit otroligt mycket bättre.

En annan sak som irriterar mig är att människor ständigt ska veta saker om framtiden. Det kan inte sluta bra, någonsin. Hur många berättelser finns det inte som slutar i tragedi på grund av förutsägelser och profetior. Människor borde inte få veta någonting alls, för fega och lata som vi är måste vi försöka komma undan på enklast möjliga sätt och sedan, pang, blir allting bara helt fel.

Jaha, det blev ett ganska långt inlägg, men jag blir så himla arg på den där historien. Jag blir irriterad bara jag tänker på den.


måndag 28 januari 2013

Jason eller Medea?

För mig är valet faktiskt relativt lätt. Jag står på Medeas sida i den här debatten. Visst förstår jag ungefär hur Jason tänker, men jag tycker inte hans anledningar var tillräckligt bra. Och enligt mig var det han gjorde riktigt lågt.

Visst, han tänkte på Medea och barnen, och jag kan förstå att ett sådant erbjudande inte är något man tackar nej till bara sådär. Men hallå där! Medea har ju faktiskt offrat allt för hans skull, trotsat och förolämpat sin familj och valt ett liv i exil, allt för hans skull, och sedan kommer han och säger att "Nu får du lämna landet för jag ska gifta mig med en bättre tjej och vi är rädda att du ska döda henne eftersom du är så arg, tänk på att det är för ditt bästa."
Dålig stil!

Jag kan dock tycka att Medea kanske går lite för långt i sin ilska. Jag förstår att hon är arg, men hon blir ju rent från vettet förbannad. Rent av lite galen. Men fortfarande Jason hade kunnat tänka mer på Medea. Visserligen påstår han att det var det han gjorde. Men han var allt hon hade kvar och han tog det ifrån henne. Hade han tänkt ett steg längre hade han kanske förstått det.

torsdag 27 september 2012

Bloggfråga v. 37

So... Here we go again... Jag ligger väldigt mycket efter med bloggen.Jag tänker skylla på att jag faktiskt har varit väldigt upptagen. Eller, kanske inte upptagen...

Hur som helst, bloggfrågan v. 37 skulle handla om dikten vi läste på torsdagslektionen. I gruppen jag var i skulle vi läsa en dikt av Gustaf Fröding. Dikten hette "En Ghasel". Senare fick jag reda på att en ghasel är en sorts dikt, skriven på ett visst sätt, men det visste jag ju inte då.

Dikten var kort sagt ganska deprimerande. Den handlade om en man/kvinna som satt fast bakom ett galler och satt och tittade ut på en värld där alla var otroligt glada och lyckliga och det var sommar och grönt och soligt därute. Och hur mycket den här personen än försökte så kunde hen inte komma ut. Så det var bara för personen att sitta kvar där  i sin frustration och titta och längta.

Ett ord som irriterade mig i den där dikten: "Gallret". Ordet fanns med i nästan varje mening. Hela tiden det där gallret. Hur kan man inte irriteras av ett ord i en dikt som upprepas hela tiden. Fast det är kanske lite meningen att man ska irritera sig på gallret. Det gör ju att dikten blir ihågkommen och att man tänker på den. Även om man tänker på den med en viss irritation så tänker man ju i alla fall på den. Nu för tiden är det ofta dem tjatigaste låtarna som blir störst. Inte nödvändigtvis för att de är bra utan för att de fastnar.

När vi läste dikten minns jag att jag tyckte väldigt synd om honom/henne och kände medlidande. Tänk om det var jag som satt där bakom "gallret". Jag skulle vara himla deprimerad och kanske ta livet av mig. Vad är det för mening med att leva om man ändå bara sitter där helt ensam och suktar efter något man aldrig kan få? Och man har ingenting att göra för utom att sitta där och sukta. Deprimerande tankar till en deprimerande dikt. Underbart. Nu ska jag tänka på något trevligare. Hej Svejs



lördag 15 september 2012

Bloggfråga v. 36: Hanna, Huset, Hunden


  1. Så, nu tänker jag äntligen publicera mitt svar på bloggfrågan från v.36, men bättre sent än aldrig. Det här inlägget ska alltså handla om den där boken vi läste och diskuterade på lektionen: "Hanna, Huset, Hunden". 

Min första reaktion när vi läste boken? "Vad är det här för knäpp bok?" och "Den som skrivit den här måste definitivt varit hög"  Den var ologisk, allmänt konstig, en aning läskig och bara helt knäpp. Jag var extremt skeptisk och förstod ingenting, vilket gjorde mig aningen frustrerad. Men naturligtvis, så som det alltid är med konstiga saker, måste det finnas någon finurlig liten undermening med boken. Men hur jag än vände och vred på det kunde jag inte hitta den där undermeningen. Sedan hade vi en bokdiskussion.Efter den diskussionen var allt helt plötsligt glasklart. Vi hade då kommit fram till några olika tolkningar, som jag lätt kunde läsa ur bokens ostrukturerade handling. Det är konstigt hur något som först är så konstigt och totalt obegripligt, helt plötsligt blir en självklarhet.
Men även med min nya förståelse för bokens innebörd kan jag inte säga att jag gillar den så mycket mer än jag gjorde innan. Jag tror att jag fortfarande är lite irriterad över att den var så svår att förstå. Men nu vet jag i alla fall hur mycket som kan bli begripligt av ett litet boksamtal.