tisdag 29 januari 2013

Bloggfråga v.5: Oidipus

Mitt första möte med Oidipus var faktiskt redan i 7:an eller 8:an. Vi hade tema antiken i skolan och fick läsa en sorts förenklad sammanfattning av Oidipus. Jag minns ganska tydligt min reaktion. Tydligast minns jag hur äcklad jag blev av tanken på att Oidipus faktiskt får barn med sin egen mamma.

Den näst tydligaste känslan är frustrationen. Det finns nästan ingenting jag avskyr så mycket i en
berättelse som när karaktärerna genom att försöka undvika sitt öde till slut går det till mötes iallafall. De förstör sina liv och allt slutar i tragedi och jag blir så otroligt irriterad över deras dumhet. Deras naiva hopp om att de kommit undan gör dem till ännu större offer och jag blir ännu mer irriterad.

Så skulle jag nu läsa dramat. Att jag stött på Oidipus förut gjorde läsningen lättare för mig och jag kunde helt koncentrera mig på mina egna reaktioner genom berättelsen. Jag läste frenetiskt fram till sista sidan, som om mitt eget höga tempo kunde öka deras hjärnkapacitet. Att de var så otroligt tröga med att förstå hur saker hängde ihop gjorde mig galen. Hur dum får man vara? Alla svar finns där och någonstans vet ju alla hur det ligger till. Och de bara fortsätter förneka det och det känns ibland som de låtsas vara dummare än vad de är, och det gör mig också arg. Oidipus vill väldigt gärna se sanningen i vitögat, men samtidigt vill han inte det. Han vet egentligen inte riktigt vad han vill och då blir han rent av desperat.

Och sedan ska alla vara så himla dramatiska och ta livet av sig och peta ut sina ögon och allt det där. Som att det inte är nog med elände som det är. Iokaste blir jag arg på för att hon återigen smiter undan. Hon tar livet av sig istället hellre än att leva med sina misstag. Ganska fegt gjort. Och Oidipus, varför ska han tvinga sig själv till ännu mer lidande? Gjort är gjort och han kan inte ändra det. Men han handlade trots allt ovetande. Enligt mig är det i grund och botten inte hans fel. Det är snarare hans föräldrar som bär skulden. Hade de inte varit så otroligt fega och försökt döda sin egen son hade saker och ting varit otroligt mycket bättre.

En annan sak som irriterar mig är att människor ständigt ska veta saker om framtiden. Det kan inte sluta bra, någonsin. Hur många berättelser finns det inte som slutar i tragedi på grund av förutsägelser och profetior. Människor borde inte få veta någonting alls, för fega och lata som vi är måste vi försöka komma undan på enklast möjliga sätt och sedan, pang, blir allting bara helt fel.

Jaha, det blev ett ganska långt inlägg, men jag blir så himla arg på den där historien. Jag blir irriterad bara jag tänker på den.


1 kommentar:

  1. Jag tror att Sofokles skulle vara MYCKET nöjd med din reaktion på pjäsen - du blir verkligen berörd (ila berörd - irriterad och arg), och det är ju SÅ otroligt mycket bättre än att vara likgiltig... Och jag tycker att du uttrycker din irritation och frustration både tydligt, tänkvärt och engagerande. Kul att läsa! (undrar om det är fler som läste om Oidipus i grundskolan? Det borde det vara. Ska försöka komma ihåg att fråga om det när vi ses på lektion).

    SvaraRadera