torsdag 14 februari 2013

Bloggfråga vecka 7

Jag tänker skriva om dikten vi läste på lektionen i tisdags: "Ikaros fall" av Ebba Lindqvist.
Dikten fokuserar mycket på omgivningen, de som inte riktigt berördes av Ikaros tragiska fall. Det är med blandade känslor jag läser den här dikten. Dess lugna sansade ton gör också mig lugn, ett lugn som ändå uttrycker hopplöshet och vemod. Vad betyder vi egentligen för varandra? "Det var ingen som märkte Ikaros fall". Alla var upptagna på sitt håll och hade inte tid att se mot skyn. Och himlen var vacker och det fanns så mycket annat att se till i livet just då. Finns det aldrig tid att stanna upp och se något annat än sitt eget liv undrar jag. Kanske inte.

Men om de hade sett mot skyn och lagt märke till den fallande Ikaros. Vad hade de tänkt? Hade de tänkt? För trots allt var Ikaros ingen de kände till. "Oj vem var det som föll?" Skulle man undra, sedan, efter att ha fått veta skulle de skakat på huvudet och tänkt "Arma stackare" sedan hade de återgått till sitt. Så kanske gjorde det ingen skillnad att de inte såg.

Men sedan finns också hoppet i den här dikten och det är det som är så märkligt. Beskrivningar av ett skimrande hav och skepp som seglar mot en ny dag. Kanske ger just denna bilden mig extra mycket känslor. Jag får nämligen upp en särskild bild i huvudet. Från slutscenen i sista "Sagan om Ringen" då ett skepp seglar mot de omtalade stränderna i väst, eller med andra ord, döden. Det är för mig en fridfull scen, man seglar mot slutet, men också mot en ny början, ett nytt kapitel.

Ett slut innebär ju alltid sorg och vemod, men också hopp om vad som ska komma. Det är så med allt i livet. Och det lyfts fram mycket i den här dikten tycker jag. Och det blir väldigt vackert på något sätt. Även om ingen såg och ingen märkte. Även om det kanske känns lite sorgligt känns det ändå som att det på något sätt är så det ska vara. Och sedan en dag är det man själv som faller, men livet fortsätter runtomkring. Som det alltid har gjort.

1 kommentar:

  1. Skeppet som seglar iväg - bra koppling där till "Sagan om ringen" och hur den klassiska bilden för döden används ocks där. Motiv som återkommer i vårt sätt att försöka beskriva och förstå vår verklighet skulle man kunna säga!
    Jag håller helt med dig om de blandade känslorna i dikten. Jag tycker att du beskriver dem bra. Ett av skälen att den här dikten alltid finns med när jag jobbar med antiken med elever är just den här blandningen, som jag själv aldrig blir riktigt sams med - dikten lämnar något sorts avtryck som gör att jag fortsätter att tänka på den...

    SvaraRadera