Bloggfråga v. 37

So... Here we go again... Jag ligger väldigt mycket efter med bloggen.Jag tänker skylla på att jag faktiskt har varit väldigt upptagen. Eller, kanske inte så upptagen...

Hur som helst, bloggfrågan v. 37 skulle handla om dikten vi läste på torsdagslektionen. I gruppen jag var i skulle vi läsa en dikt av Gustaf Fröding. Dikten hette "En Ghasel". Senare fick jag reda på att en ghasel är en sorts dikt, skriven på ett visst sätt, men det visste jag ju inte då.

Dikten var kort sagt ganska deprimerande. Den handlade om en man/kvinna som satt fast bakom ett galler och satt och tittade ut på en värld där alla var otroligt glada och lyckliga och det var sommar och grönt och soligt därute. Och hur mycket den här personen än försökte så kunde hen inte komma ut. Så det var bara för personen att sitta kvar där  i sin frustration och titta och längta.

Ett ord som irriterade mig i den där dikten: "Gallret". Ordet fanns med i nästan varje mening. Hela tiden det där gallret. Hur kan man inte irriteras av ett ord i en dikt som upprepas hela tiden. Fast det är kanske lite meningen att man ska irritera sig på gallret. Det gör ju att dikten blir ihågkommen och att man tänker på den. Även om man tänker på den med en viss irritation så tänker man ju i alla fall på den. Nu för tiden är det ofta dem tjatigaste låtarna som blir störst. Inte nödvändigtvis för att de är bra utan för att de fastnar.

När vi läste dikten minns jag att jag tyckte väldigt synd om honom/henne och kände medlidande. Tänk om det var jag som satt där bakom "gallret". Jag skulle vara himla deprimerad och kanske ta livet av mig. Vad är det för mening med att leva om man ändå bara sitter där helt ensam och suktar efter något man aldrig kan få? Och man har ingenting att göra för utom att sitta där och sukta. Deprimerande tankar till en deprimerande dikt. Underbart. Nu ska jag tänka på något trevligare. Hej Svejs